alla vågar inte möta
vågorna, vars bröstkorg häver
sig till skyn när molnen samlas
klamrar sig vid strandens grus

även fega mänskor tvingas
ut i livets farors vatten
salig den som tror ett löfte
att få möta land till slut

så är dopet oundvikligt
vatten, eld, en livets död
trygghet finns i livets mörker
mitt i natten lyser ljus

genom livets kalla vatten
är du kallad, obarmhärtigt
ändå stor den nåd som möter
om du vågar ge dig ut

vattnet viker i de möten
dit du vågat dig trots allt
där du väntat dig det värsta
är du hemma, är Guds hus