Sitter i ett litet rum
med gulrosa väggar
mitt på dagen,
någonstans i världen.
Det är ljust.
Solen spelar på trädens
strängar. Palmen i
fönstret spretar grön
och lutar sej emot
persiennerna, som borde
vara uppfällda.

En fullt påklädd
man
kommer in, - som
ur ytterkosmos
med en dörrsmäll
och med vårens vind
ilande i skörten.
Var såg jag honom,
förut? Det är ju
den gamle tysken,
herr Tid som jag gift

mej med tusen gånger!
Jag känner (igen) rytmen
mellan oss, som tuggandet
av en gemensam måltid,
som juckandet
mellan vita lakan
på något sydligt hotell
våra urtida bröllopsnätter,
och jag inser i skuggan av
de kittgrå jalusierna att
främlingen blivit bekant.