I ungefär fyra år har jag levt utan de riktigt tunga drogerna, fem år om man eäknar med ett år av väntan och frivillig lågkonsumtion. Hur det började? minnet sviker, ett svart hål i dimman, vaknade medens och förstod att jag hade en liten dotter, minns ej modern, minns ej livet.

En gång har jag studerat, både idehistoria och gått på de bästa konstskolorna, målat dagligen, konstant kämpat med att bli bättre, förstå formen, färgen, ideerna, medverkat vid de större utställningarna, lånad tid, jag är visst gift ännu, då drömmar brister, åratal av försök att finna stabiliteten vilken ej existerar i mitt hjärta.

Våra drömmar dog ju sakta, nålarna tog allt, ersatte, pengar, mycket pengar, rån, bedrägeri, lurendrejeri, hot våld, skäms nu en ursäkt, satans vrål i samvetet, ni dömer ännu, domen heter metadon livet ut, men det kan ej fylla tomrummet. jag är ej sinnessjuk, förstår mig på det mesta, alla böcker, helheter, enkelheten i mäniskans natur förbryllar, ni vill bara slippa dö, slippa lida, ha kärlek, värme, slippa veta sanningar. jag är tyst numera korta samtal med min son, han är jag då jag var 16 år gammal, inga kompromisser, vet att vi tog rohypnol, drack, sparkade in skallar i den åldern, skäms, tio sparkar, blodet flöt, medens en liten pojke. Jag stod brevid min far, han var onykter, motorcycklarna glittrade i solen, knytnävsslaget kom som en blixt från klar himmel, näsbenet av, blodet, jag var livrädd, kunde ej slåss, förstod ej.

I skolan brottade många pojkar ned mig, de var som djur, skrek, gapade, i andra klass hette min bästa vän linda, vi lekte varje dag i sex år två barns kärlek, henne svek jag då vi skulle bli så satans tuffa, slå tills det blir tyst sade min far, i sjätte klass var jag ökänd i skolan, de var rädda, slog hårt och skoningslöst. i sjunde klass missbrukade vi sprit och tabletter, söp 4/dagar i veckan då vi gick i nionde, var ute på gatorna, skrek ut vårt hat i natten, slog tills blodet flöt. Jag fick ej förlora, flickorna var grova i språket, ej de jag egentligen tyckte var söta, jag kastade min ungdom i soporna utan att förstå, längtade efter kärlek, den som ej fanns, min mor grät alltid, frånskiljd, svag kvinna.
Sommaren efter nionde klass missbrukade vi heroin dagligen, söp, rökte på, tog benzodiazepiner, lsd, allt för att slippa, alla inbrott, bilstölder, hatet, det grova våldet, danmarksresor. Det toma hålet i min själ, det jag söker fylla nu med metadon, snart 40 år gammal, mina tankar är fria som vinden, åren i fängelse, åren i avgiftningar, helvetet, de höga doserna av xanor nu, lever i ett lagligt låtsasrus för att glömma, små barn med sensitiva själar, jag slogs för livet och ni dömer ännu? satans tortyr, ingen såg smärtan, ingen gottgörelse, man får leva med alla minnen om man kan.
Sitter denna morgon och reflekterar utan att komma fram till några sk allmängiltiga sanningar, jag hatar dem ännu, förstår ej, vill ej förstå deras förbannade svaghet. det angick ej mig att min far var en satans alkis och knarkare, mor var en gråtande feg trasa, feg, jag hatar fegheten.
Vi lever ganska bra nu, har insikt i problemet, inget drabbar min omgivning längre, skrev ned denna historia snabbt, ty detta är mitt liv, det enda jag fått, förvaltar det väl nu, fimpar min ciggarett och undrar vem som egentligen är/ var kriminell? samvetet skriker ännu ibland, vi är de som lever tomma nu, utan att kunna förstå kärleken, en bortglömd generation, de flesta är döda.
Utan hopp om lindring.