Ett stycke tid föll ned i mitt knä
Skimrande sällsam, ljus och färger bortom
Orörlig satt jag, oförmögen att förstå

Blickstilla, rädd att förlora
Ögonblicket, som inte var
Andlös, överväldigad

Förunnades mig dåtid
Eller nutid, framför mina ögon
Kanske framtid - ofattbara tanke

Så föll den samman, tiden
Blev till flarn och aska
Fanns, och sedan inte

Sorg förtärande, bortom förstånd
Den milda rösten viskar
Sak samma, min vän – sak samma

Evighet är tidens namn …


© Svenarne Jansson