Om man rest länge.

Skulle man kunna tro att det finns vackel i stegen.
Särskilt om resan. In emellan varit synnerligen svart. 

Men det finns mirakler. 

Det vet jag. 

För en gång var jag en som inte riktigt fanns.
En osynlighetsmästarinna.
En tapetblomma.
En icke-människa.
En överlevande.

Nu.

Övar jag mig varje dag i att leva.
Som synlighetkonstnär.
Blomma.
Människa.

Sällsamt är det. Att finnas till.

Men vacklar gör jag inte. 
Inte ens när jag är jätterädd.