Så länge det hade känts oroligt. Så länge hon hade grubblat på något hon inte riktigt visste vad det var. Magen, som en ständigt snurrande torktumlare, runt runt runt, varja dag och natt, varje timme, minut, sekund. Den formade allt innehåll i magen till en klump som hängde med runt i tumlarens trumma och för varje varv blev den alltmer kompakt och tung, drog ner henne till apatins våning.

Hon såg allt som borde göras.Diskberget som växte sig allt högre, dammtussarna som nu var otäcka monster och jagade henne om nätterna, tvätt i stora högar, smuts. Just smutsig var precis vad hon kände sig själv. Det spelade ingen roll hur hon än klädde upp sig och fixade till sig. Ögonen avslöjade att hon var smutslig. Tittade man noga gick det att se den där klumpen tumlaren knåpat ihop i magen. Jo hon såg allt och gav sig själv inombords ett förmanande finger. Ja jag vet, svarade hon sig själv, i morgon du, i morgon ska jag ta reda på allt. Så kom en ny dag utan att något hände.

Ska livet vara så här? tänkte hon. Äta, skita, sova, Äta, skita, sova, typ. Varje dag samma sak, kliva upp, åka till jobbet, komma hem, laga mat, diska, plocka och fixa till nästa dag, lite teve och sen sova och så nästa dag upp och iväg till jobbet igen. Är det här livet det? Det fanns så mycket hon ville förverkliga, så mycket drömmar, tankar och kreativitet inom sig som bara väntade på att få ploppa upp och värka ur henne, fylla hennes liv med mening, om hon bara visste hur hon skulle bli av med den där klumpen som satt som en spärrvakt och hindrade hennes kreativitet att komma ut.