Det var ingen överraskning när du slet ut mitt mitt hjärta. En allvarlig medicinsk risk, men ändå alldeles banal i mitt tycke. Så var det sagt. Det var dags att sova bara. Mina tider var över och barnen var ändå trötta på dina ständiga överdrifter.

Men 24 timmar om dygnet pågår samhället runt omkring oss, med eller utan sömnrubbningar. Tills döden skiljer mej från mitt dagliga hjärtstillestånd.

Jag brukar i allmänhet överleva hjärtstillestånden och sova mej till fortsatt depression. Med nattens hjälp skall sömnen skänka frid.

Men inte nu. Nu är inte fridens år.

Myndigheterna placerar sina aktörer i familjehem där modeller av människan stimuleras till solidaritet. Det som kallas solidaritet är något man nu numera endast har svaga minnen av. Nu är dags att återuppväcka myten. Måhända försent och utan hopp.

Vargar ses vandra runt i städerna med blod runt käftarna.

Det blåser orkan. Odjuren växer i styrka, till synes tröstlösa vildmänskor irrar oseende under solförmörkelserna som drar fram i översvämningarnas väg.

Ingenting skall följa därefter