Jag känner mig så sviken av allt och alla, även av dem som inte alls är balla.
Min gråt är så patetiskt vanlig, men ingen verkar bry sig – den är ju inte farlig.
Jag känner mig så jävla övergiven, den känslan är inte minsta överdriven.
Jag har förlorat de jag verkligen gillat, mitt hjärta har blivit söndergrillat.
Folk får mig att känna mig så misslyckad och ful, att det jag säger inte alls är kul.
Jag vet inte vad jag ska göra, kan jag inte bara bort från allt få köra.
Mitt liv är alltid så svårt när alla andras är som en härlig låt.
Varför känner jag mig så ofta utanför, vad fan är det för fel jag gör?
Ingenting hjälper även om jag gråter, det bara löjligt låter.