En ovisshet om det kommande där jag ej kan förutse, gör mig ängslig.
En oro för att hamna i botten och att ej ta mig up.
Men en känsla som får mig att hålla mig på ytan är så stark, att ängslan inte kan dra sig till minnes.
Är det viljan?
Är det mun andliga ledare som håller mig rak i ryggen.
Jag känner inte mig ensam i mitt nya liv,
Det är någon med mig som ger mig glädje.
Eller så är det så bara att jag mår bra i själen och att det är så det känns när
Man är nöjd med sig själv.