dagarna går så fort
jag hinner inte .
Jag börjar att tröttna på att tala. att finnas till att synas.
Jag längtar till kvällen eller helgen så jag kan bara få vara med min son.
Jag är mamma
jag är en dotter
jag är en plast mamma
jag är en flickvän.
jag ler och kör på för att inte stanna upp så jag går in i den tunga väggen.
när jag sitter på min cykel och vinder slår mig i ansiktet så vill jag bara släppa styret och sträcka ut armarna åt sidorna och andas in lyckan som finns inom mig som jag sällan njuter av.
men tyvärr så har jag dålig balans.
mitt liv har tagit en vändning desse veckor som gått.
inga sms inga samtal och inga utdagande ord jag vill höra av den jag älskar.
behöver inga bekräftelse längre det kommer när det kommer. och det räcker att jag vet att jag är älskad.
jag fokuserar på livet att få det stabilt och så som jag vill ha det.
jag rättar mig efter hur jag vill ha det.
jag tar ingen plats i någons annas liv . utan bara i min egen livsbubbla. och vill någon varelse ha mig i deras så får de säga det.