Det låter så mycket i tystnaden.
Har du tänkt på det, herr Ordskrivare?
Så mycket att det ibland blir alldeles omöjligt att höra.
Det viktiga. Som behövs.
För att kunna skaka framåt och nytt.

Jag drar ihop mig och öppnar.

Kanske för ett ordligt spektakel. Kanske.
För något annat.

För en gång stannade klockan.
I rummet med det trasiga pianot.
Finkanterna gömdes undan.
Barnet slogs nästan ihjäl.
Och ändå vandrade solen där.
Över sirligt vävda mattor och och läderryggar med guldskrift.

Kanske är det i grunden oviktigt.

Eller inte.

Det finns ju andra rum.
Där hemligheterna aldrig fann vägen ut.