Trött så jag vill kräkas
minuter glider ur mitt grepp
orkar inte tänka
men under täcket är det svettigt
av frågor, gråt och rädsla.

Självföraktet rinner nedför ryggen
ångern pressar armar mot knän
krampaktig fosterställning.

Ensamheten sipprar ut genom ögonen
fast jag inte har tid

längtan efter någons armar
flyr från mina läppar
någon, dig, vemsomhelst

Somnar till slut
tröstad
i mina egna armar