Hon saknar orden, tiden och minnet, tom är hon, och genomskinlig. Den genomskinliga människan. Som ingen ser, som ingen tänker på.

Jag. Det är en meningslöst ord. Jag, jag, jag. Hon når inte fram till detta pronomen. Förmår inte föreställa sig betydelsen. Hon saknar sig själv utan att veta vem.

Mellan tillvarons stationer rör hon sig, sömn och vaka, arbete och en TV-apparat. Kök, badrum och ett enda kalt rum. Vari hon bor. Har sin sömn. Sin frukost, lunch och middag. Ingen hund känner lukten av henne, och hon lämnar sällan någon skugga.

Ordet blir"utplånad".Men inte ens utplånad är hon. Något som icke är kan ej heller plånas ut. Hon är icke och syns ej.

Jo, kanske syns en svag rök, kanske ett skaft från en golvmopp som rör sig bredvid en hink med smutsvatten. Kanske är hon en nattstäderska, på ett ödsligt kontor i ett industriområde. Och jag tror inte ens att hon har någon cykel.

Nej hon har inte ens en cykel. Hon har ingen hund. Till tröst har hon bara ett litet litet liv. Och en ranglig krukväxt från 80-talet. Från förra seklet och förra milleniet. Vattnad sparsamt, klippt och tuktad.