Vi var tre man, gömda i trädlinjen, jag lyfte min kikare och tittade ned på vägen, där marcherade en fiendepluton, solen brännde mitt sinne obarmhärtig svett, vi kan inget göra sade jag, de är alla döda, vi måste gå mot högkvarteret, vår lilla grupp hade haft som uppdrag att rekognocera terrängen, vi lämnade våra kamrater imorse, nu var det nästan lunchtid, för omkring 1 timme sedan hade vi hört 2 kraftiga explotioner tätt följt av maskingevärseld, striden hade varat högst 2 minuter, nu var vårt basläger troligen nedkämpat och alla döda, jag såg i kikaren att tre gestalter iförda samma uniformer som vi gick nästan längst bak med huvor över sina huvuden, här togs inga fångar, de borde ej ha gett upp, bäst att vi rör oss sade någon, ja vi går mot högkvarteret, har vi tur når vi dit imorgon kväll, då de talat med sina fångar kommer de att börja söka oss, bäst att skynda. vi gick i samlad trupp bort från denna vidriga sen, jag mådde illa, visste att tortyren av våra kamrater snart skulle börja, vi måste hinna undan, solen reflekterades i pipan på min ak - 4a, som den en gång reflekterats i mitt fiskspö då jag och johan(en av de stupade) varit utepå äventyr, fiskat och skrattat i lund förlängesedan i en saga då vi var 10 år gammla...