jag vet hur det känns
att vänta i mörkret
så säger hon

hon vet hur det känns

där en man rör hennes hjässa
med kalla fingertoppar

och pianomusiken efteråt

som hon spelar när hans rygg
rör sig bort
med benen i knyckiga rörelser
över gårdar, genom grindar

som om vore han ovan
att röra sig
där människor är

hans kläder är främlingar
för hans kropp

hon som väntar i mörkret
är kvar på bänken

på himlavalvet
rör sig främmande kroppar

detta är familjelivet

det är så familjelivet
ser ut på avstånd

hon säger att hon

inte tar några råd
från främlingar

ensamt står hennes tält
mitt bland många