I ett öppet och fritt samhälle ställs också större krav på oss som medmänniskor. Ett krav på respekt, acceptans och tolerans. Men dessa ord är stora ord och de inrymmer mer än kravet vi vill ställa på vår nästa, som vi naturligtvis vill skall visa oss detta, och allra helst först.

För detta svärd är tveeggat. Det skär åt båda hållen. Och det är först när vi möter människor som tänker, lever och agerar annorlunda än vi, som orden egentligen börjar att ta sin form. Att kräva sin tribut. Det handlar nämligen inte först och främst att använda dessa ord som slagträn i en debatt med målsättning att bevisa för vår nästa hur fel de har och hur rätt vi har. De handlar om att just i de lägen vi möter åsikter och livsstilar som vi inte håller med om, kanske till och med föraktar eller rent av avskyr, ha sinnesnärvaron och karaktären att oavsett våra åsikter och de känslor dessa medföljer, för ett tag, sätta dessa åt sidan, reflektera en stund och sedan välja den väg som bygger på devisen ovan. Oavsett känslor.
Är vi inte beredda att göra detta. Bör vi inte heller använda oss av begreppen.
Då blir begreppen bara ett manipulativt sätt att vinna röster åt just vår åsikt.

I detta tycker jag att media har ett visst ansvar. Ofta finner man dem istället stå vid sidan om och piska upp stämningen i försök att hetsa motståndarna mot varandra, istället för att vilja medla, försöka förstå eller problematisera. Sensationsjournalistiken syftar till att sälja. Och konflikter säljer bra. Men bara för den sakens skull behöver inte vi, i alla lägen, köpa allt som sägs och allt som skrivs.

I exemplet frälsningsarmén finner jag det intressant att man nu ska, påverka dessa, i "rätt" rikting, utan att ta hänsyn i att respektera vad de anser vara "rätt" riktning.
I detta fall blir det som att försöka påverka en homosexuell människa till att tänka "rätt" genom att bli heterosexuell, fast i motsatt riktning. Då skall frälsningsarmén "omvändas" till att förneka sin livsstil, sin ideologi, för en annan. För att andra tycker att så bör ske.

Men en frälsningssoldat blir detta, inte helt av egen fri vilja (missförstå mig rätt), utan av ett inre kall, en tro på något som de håller högt. Och detta innefattar kriterier på såväl det sexuella området som en rad andra områden. Alkohol är till exempel ett sådant. En frälsningssoldat får inte nyttja alkohol. Och vad det sexuella området är det inte bara homosexualitet som berörs utan också andra kriterier, som ska uppfyllas.

Personligen tycker jag att väl initiativtagare som andra berörda av dylika projekt bör lägga ner hela grejen, och lägga pengar där det bättre behövs. Förslagsvis till organisationer som vill ha och ber om hjälp. Annars riskerar det att bli pajkastning av hela kalaset och man undrar stilla vad då nästa projekt skall syfta till. Pengar till heteronormativa kristna för att påverka hbtq-relaterade organisationer inifrån till att anamma sin livsåskådning?

Möjligheten att samtala och påverka varandra både vi bör ha och ska vi ta. Men på helt andra premisser och på helt andra sätt. I respekt. Med acceptans. Och på toleransens grundval. Annars blir det bara ytterligare ett sätt i denna värld, att pådyvla och kränka människor i deras livssituation.

En tro är något ytterst intimt och förknippat med mekanismer i en människa som ligger lika djupt och är lika känsliga, om inte mer, än sexuella preferenser. Tro har till och med förmågan att få människan att helt ge upp en mängd såväl fysiska som andra behov. Men den kan samtidigt betyda så mycket för en individ att de själva anser sig leva ut sin potential som människa tillfullo ändå. Eller till och med, tack vare. Och här är frälsningsarmén vare sig unika eller speciellt kontroversiella. En katolsk präst till exempel får helt försaka sexualitet och tanken på förhållande överhuvudtaget. Det finns trosinriktningar där till och med onani eller ens tanken på sådant räknas som överträdelse av den tro man företräder. Och så har vi Jesus som räknar blotta tanken på sexuellt umgänge utanför äktenskapet som äktenskapsbrott.
Sedan har vi en mängd religioner och en mängd ideologier, var och en med sina kriterier.

I debatten kring tros och livsåskådningsfrågor verkar det som om man alltid skulle välja vad man ska tro på och hur man ska leva, detta trots att man inte behöver läsa mycket vare sig psykologi, sociologi eller teologi för att inse att det är djupare mekanismer än så som är i görningen. Det är lätt att motståndare i sådana frågor demoniseras och vips dyker snabba retoriska utspel upp med stora ord, ord som ofta täcker mer än man själv avser då man uttalar dem och ofta kräver mer reflektion och omtanke än man kanske är beredda att offra i frågan. Frågor där såväl karaktär som människosyn ifrågasätts såväl kollektivt, som på individuell nivå, hos motståndarsidan, men sällan hos sig själv eller de egna leden.

Kallas sålunda något för läggning får det direkt en biologisk ansats, något man inte själv kan styra över och således inte heller själv kan ansvara för. Lika lite som att man föds blåögd eller lång till växten. Kallar man något annat för trosinriktning blir detta något som verkar hur självklart som helst att själv, efter eget tycke, styra över och bestämma sig för.
Skulle man å andra sidan vända på begreppen skulle också ansatsen förändras radikalt.
Måhända löjligt initialt hos en del av oss.
Att någon har en läggning för en speciell tro eller att någon valt en speciell sexuell inriktning ter sig näst intill absurt när man skriver ut det på skärmen.
Men lika absurt blir det i människans inre, när yttre påtryckningar skall bestämma vad hon ska tro, hur hon ska tänka, eller hur hon måste leva. Vare sig det är åt ena eller andra hållet.

För då talar vi inte längre om respekt, acceptans och tolerans. Då blir det istället en fråga om andra ord. Lika stora måhända. Men nog inte lika positiva till sin klang.