Monologena avlöser varandra, går in i varandra och växlar. Likt fladdrande filmsekvenser i etern. Han, han, han. Jag ska prata nu, säger han, det är jag som pratar nu, och du ska lyda. Du ska lyda, säger han, jag, jag, jag ska bestämma, du ska lära dej, jag ska lära dej allt. Jag ska lära dej hur man skriver, går och talar, på himlafästet finns bara jag. Han, han, han. Som aldrig faller, som hatar alla andra. Du, du, du, det är bara du och jag, säger han. Hela livet skall vi vara tillsammans, och du skall lyda. Annars dödar jag dej, annars skall jag döda alla dina kära. Jag, bara jag skall vara din kära och jag ska älska dej. Alltid och jag ska döda dej. Min dyra älskling.

Monologena avlöser varandra, går in i varandra och växlar.

Vi ska resa nu, du ska bli min fru, säger han. Vi ska se hela världen, resa tillsammans och alla dina pengar. Vi ska vara alltid. Annars dödar jag. Jag har den Egyptiska käppen med. Jag dödar dej med den och med min pistol. Du vet vad jag kan göra. Detta är kärlek för alltid. Så gör man kärlek. Du älskar mej, du vill aldrig lämna mej. Om du rymmer ska jag döda er alla. Du är mitt livs kärlek. Jag är ditt livs kärlek. Den sista. Innan livet tar slut.

Monologena avlöser varandra, går in i varandra och växlar.

Och det finns ingen annan väg nu. Pengarna och livet. Rinner ur hennes händer. Hennes grepp. Hennes liv rinner ur hennes kropp. Till slut då hon bestämt sig. Flykten. Hotellet. Och tabletterna.

Förlåt, min syster...