Liten som ett barn som ej kunde få fram ett förstånde ord skrek jag,
Skrek och grät av rädsla att lämna livet.
Det är sant de som har sakts. Att du som parasit som människa gnällt för små saker och när du väl är rädd så minns du alla som du älskar.
Jag såg min far. En vandrande ängel jag såg skuggor och vita dimmor som tjockt rörde sig som rök mot taket.
när febern va nere och jag kunde öppna ögonen kände jag liv.
Liv att le, liv att skratta, liv att längta.
Jag ville hem till min son, hålla om han och andas in hans doft av oskyldighet

Man behöver få vakna up ur sitt egoistiska tänkande
Och börja le mot livet och ta vara på det.
Älska. Ge kärlek, ge godhet, le mot livet och va tacksam.