i varje ord jag låtit bli bor vetskapen
om att någon som jag aldrig kan betyda skillnaden
men visste ju inte längre
vad som var min reaktion på kölden, och vad som var på rädslan
jag har alltid vänt ryggen åt tågrälsar
slutit händerna vid åsynen av knivar
backat tillbaka inför stup

och jag har skrapat med naglarna i botten
vänt upp och ner på hela jävla alltet flera gånger nu
men det är alltid samma ord kvar
stötta och blötta i år efter år

är så bitande livrädd för det som redan inträffat




och jag tror att humlegården aldrig har varit så jämngrå




ingen upplaga av mig gör sig bra vandrandes kring bristningsgränsen
varken före eller efter eller någonsin
inget finns längre kvar att svälja och bevara i bröstkorgen
och det skaver
det skaver tomt

hade gett så mycket för en distraktion från det eviga suset innanför mitt skallben
för just den natten andades väggarna som djur i mörkret
och något lika förvrängt som det var välbekant
fick golvet att röra sig i vågor
släpas över golvet
splittras mot väggarna
sträcka sig mot taket

metallsmak i munnen av oron och huvudet mot räcket
varenda ljud förstoras, lika mycket då som nu
upp till det dubbla
det är inte ens någons fel längre




och jag tror att himlen aldrig varit så nära färgen av papper




något vadderat har växt sig fast i hjärnbarken
och bilden av mögel mot hjärnsubstans har rotat sig
men det fanns inget farligt
det fanns inget hot
det fanns ingen berusning
det var två famnar att gömma sig i
men ändå kompakt ensamhet
och jag var så liten
är så liten
och jag
backar tillbaka inför stup

valt att bli kallad missförstådd, är det så?
men allt detta vittnar om att grunder från barndomen
aldrig fallerar på order


allt var och allt ÄR nedpräntat och välplanerat
redan från början

vi vet om det egentligen

så jag tillät det aldrig börja