Ibland trampar mina sulor på fogarna mellan gatustenarna. För en sekund är det min kropp som länkar samman betong med betong, och jag utgör en bro mellan plattorna.

Jag brukar tänka att de blir glada, plattorna. Att de länge suktat efter varandra, och nu får en sekunds inblick i varandras liv. Kanske är det därför jag känner mig som en skurk när jag tar nästa steg och klampar vidare längs gångbanan.

När jag var liten fick jag lära mig att döda ting inte har känslor. Någon som levt längre än jag tyckte väl att jag behövde förstå att tiden jag la på att lägga löven på marken tätare intill varandra kunde läggas på någonting mer konstruktivt;
att mjukisdjuren jag omsorgsfullt radade upp på sängen varje morgon egentligen inte brydde sig om huruvida de satt bekvämt eller inte.

Det finns gränser för hur länge man kan vara barn, gränser för hur länge man kan tro på vissa saker

Men ändå


Idag när jag gick hem från universitetet, och mina sulor gled fram över den snötäckta trottoaren, funderade jag över hur de har det där under

Plattorna.