Jag har sett världen som den inte skall vara.
Ingenting kan förändra det.
Det ligger där inom, sett och sammanplåstrat.
Ibland blöder det. Gör ont. Skaver.

Men vet du?

Bland taggtråden gömde alltet en valnöt.
Som jag öppnar ibland.
När väktarnas mörker hotar att äta sig in.
Ger den varmljus i hjärtat. 
Ger den styrka att sätta ännu en fot framför.
Den andra.

Jag vill ge den till dig nu.
Den valnöten.

För se.

Inuti gömmer den världen.
Som den borde ha varit.
Som den är.
Också.

--------------

Ser du hur det lyser därinne?