Minns du den tiden då solen bara log

minns du den ängen där våra hjärtan dog

minns du den vågen som bar till himlen rand

minns du den rågen som växte vid vår strand

Jag brann i skuggan av din mjuka varma ömma hand

*

Minns du det segel som färgat himlen röd

 minns du den spegel som fångade vår glöd

minns du den sången som ur tusen strupar ljöd

den aftonen vi seglat mot kroppens egen död

I skummet från fören fann jag vår längtans

egen bubblande melodi

*

Minns du det ljuset som lyfte oss till rymd

då vi gungade på hettan från solen aldrig skymd

minns du de vågor som lyfte oss till dans

minns du de lågor då till aska tiden branns

Vi flöt på havet mot en solnedgång

så skimmrande som aldrig förr

*

Minns du den månen dess milda gula sken

som guld över sammet  mot timmen tyst o sen

minns du de stjärnor som bara brann för oss

små himmelska lanternor gudomliga små bloss

De ledde oss i natten mot Vintergatans  varma tysta eld

*

Nu är den stilla vår vik så mörk o kall

fjärden är frusen vår kärleksaga all

hjärtat är stelnat som brann med sommarns glöd

sången som var evig är tystnad stum och död

Jag står här ensam

vid skeppets isiga infrysta vrak

*

Nu är det vinter och tystnat havets gång

borta är  värmen som glödde här en gång

all ömhet hetta är täckt av snö och is

jag står här åldrad o trött o grå och vis

Stilla faller snön som begraver

allt i sin kalla vita famn

*

Jag tror på våren då jag rustar mitt skepp igen

seglar på Havet för att möta en ny vän

hissar mitt segel i kärleks starka vind

buren av min kära som torkar ömt min kind

Åter far skeppet mot den fjärran glänsande strand

*

Till sist far skeppet mot himlens blåa rand

mot Kosmos mot rymden mot änglars ljuva land

där ska vi segla genom stjärnstoff

genom tid

burna av vår kärlek i oändlig sällsam frid

Vi är tillsammans i en evig blomma av ljus