En vanlig dag bland många andra, en måndag. Jag åkte buss så många timmar att musiken i mina öron försatte mig i trans och hörlurarna gav mig skavsår. I mitt translika skede landade jag i staden som brukade vara ett mål men som numera är hemma.

Gruset på asfalten rullade vårtunna sulor framåt medan ispartierna försökte få dem att sakta ner, men benen jobbade ihärdigt. Jag sökte upp den, familjen. Den nya familjen vars blod jag inte delar men älskar ändå. De hade saknat mig, och jag dem.

Våren tassar omkring i periferin nu, och vårtunna sulor rullar framåt. Ispartierna blir mindre och mindre, och snart kan ingenting hålla oss tillbaka.


Ung och fri, en klyscha som fått ny innebörd.

Vad är allt det här?

Jag tror det är lycka.