Jag drömmer om äpplet, äpplet som växer där solen alltid skiner. Högt upp, långt bort bland de grönaste bladen. Det saftigaste, glansigaste. Om jag vill kan jag ta fram en stege, hämta en stol från verandan, påbörja försöken med att nå fram. Men jag gör det inte. Jag ser det, utom räckhåll, och drömmer om sötman.
Varje morgon vaknar jag och tänker att idag finns i alla fall möjligheten kvar, om jag vill, kan jag nå det. Illusionen ger mig kraft att nöja mig med fallfrukt.
Den dag jag faktiskt försöker och misslyckas, kommer drömmen inte vara verklig. Äpplet blir ett hån, en bitter påminnelse om vad som kunde blivit mitt.
Och jag fortsätter drömma.