Jag höll hennes hand en gång. Omfamnade den mjuka, ljusa hyn. Betraktade den jämna vita kanten längst ut på naglarna, hur det övergick till ljusrosa under det hårda. Blundade och litade på att hon var kvar när jag än en gång kunde se. Jag kände henne. Hon var verklig, och hon skulle leda mig rätt.

Det var jag som lämnade henne. Ord hade viskats i mina öron, upprepats och jag kunde inte längre värja mig. Orden lade sig tillrätta i mitt sinne, och jag svek henne.
Jag grät. Och hon var borta.

Hon knackade på min dörr några dagar senare. Jag tvekade, åh, vad jag tvekade. Jag såg henne stå på andra sidan dörren, förvriden av titthålets förstoringsglas. Ögonen spelade över den smutsiga grå plastdörren, hennes mjuka händer smekte den.
"Sara? Sara, släpp in mig. Snälla..."
Jag darrade i tystnaden. Hallen var mörk, luktade konstigt.
"Snälla rara, kom hem."
Jag andades nära, la kinden mot den kalla ytan. Hörde hennes ord, nära nu.
Jag blundade. Kände hur jag slappnade av, mötte hennes hand genom grå plast. Stod så länge, länge.

När jag vaknade var det tyst. Gruset som vinterkängorna dragit med sig in på hallmattan skar sig vasst in i min hud. Det var ljust ute, och måsar skrek.