Orden blev för många,
De förlorade mening och jag, jag förlorade mina meningar.
Ord in, lyssna, läs, se, hör, föreläsning, program, föreställning, visning, bedöm, analysera, reklam, affisch, budskap – i mängder. Och jag tycker att allt är; meningslöst. Trots det förväntas jag lyssna. Ta in, konsumera, äta. Ät orden. ”Svälj vad vi säger.” Och jag tuggar, men inget smakar bra. Andras ord fyller min mun, ockuperar mitt sinne medan mina ord stannar kvar där inne. Inne i mig. Strax under den lilla gropen nedanför halsen. Det spänner och värker, axlarna höjs, ryggen kröks och blicken riktas ner i asfalten. Andetagen är för korta, tankarna för flyktiga, min person för distraherad.

”Gör som jag säger, tro mig, gilla mig!”, och jag försöker räcka till.
Räcka till åt alla andra som spyr ut ord, lägger dem i mina öron där det ljusa tjutet de skapat aldrig tar slut. Från öra till sinne, till tanke, till tolkning, men nu, - till vakuum.
Jag orkar inte sova, orkar inte vila, så mycket att göra, alla andra hinner före, var är jag, varför gör jag detta, vad är meningen? Jag är fångad, och orden jag skriver är inte längre vackra.