Hon bor på jorden som ni andra. Lever i hus med barn, man, jobb, vänner, ekorrhjul.
Kärleken omger henne, ord och handling och varsamhet, omfamnas och omhuldas, omsluts. Fötterna i rosagula stövlar på jorden och ordning och reda. Tacos på freda.

På ett ungefär.

Hennes inre är en flod,
glittrande, rytande, oroväckande oberäknelig,
kastar sig hit och dit i en evig fors där ordning och reda är svåra begrepp,
tar sådan energi att ha fötterna stadigt i myllan, hur gör man? 

Hon skulle minsann vilja ha en granstubbe i skogen, i en skogsglänta där det varma solljuset når ner och värmer kinder, panna, hjärta
och kattfotens blommor tas om hand utav vingliga  luddiga humlor
och så en massa tid att bara sitta på stubben,
ni vet,
lugn och ro och långsam andning, ända ner till djupet av hennes varma men lite oberäkneliga själ

Ena stunden tänker hon att hon borde vara nöjd,
Nästa vet hon med all säkerhet att den där forsen rår ingen på
och att känna sig liten och ostabil i lite för stora stövlar 
går bra om man omges av kärlek och varsamhet.