Jag ror genom nätter ljusa

    med två kvinnor i min båt

      den ena är en ängel 

den andra bär min gråt

den ena ger mig vingar  

den andra i hjärtat brinns

Vad skulle jag väl vara

om ej dessa under finns

en bland skuggor bara

?

en intighetens

prins

*

De bär mina vänskapsringar

skapade i kärlekens hav

av droppar ifrån rymden

av vårens hetta o sav

Från fjärran främmande världar

med droppstensgrottors gång

de faller ned på Jorden

o skapar strändernas sång

*

Jag sträcker ut stilla handen

o fångar en droppe het

o träder på silverbanden

ett halsband från tårars planet

åt henne som fångat mitt hjärta

men som ännu ej vet

*

Jag o mina kvinnor

med var sin vattenring

bildar ett levande Solur

ett tickande glödande ting

det rullar långsamt i vinden

emot den vita ön

en boll av eld o vatten

så vacker o så skön

Där brinner vi sakta ner

vid Kärlekens mjuka tron

tills askan har stillnat o svalnat

vid gryningens rosa ton

*

På morgonen drar röken böljande

mot Venusstjärnan klar

mot strålande droppstensgrottor

o gemenskap underbar

Det enda som minner

om våran färd

Jorden vida kring

är var sin långsamt klingande

skimmrande vattenring

*