Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Är en liten hemsk dikt som skulle nästan kunna bli en berättelse.


Flygplanet

Jag är glad.
Jag ska åka flygplan,
för första gången.
Så många människor,
som springer runt,
med passen i handen.

Jag stiger på flyget,
och hälsar på piloten.
Mamma är bakom mig
och för mig till våran plats.

Nu lyfter vi.
Och lämnar Sverige bakom oss.
Tänk om vi störtar och dör.
Jag frågar mamma om vi
kommer hem igen.
Hon skrattar och nickar.
Men ändå,
så känns det som vi lämnar
marken,
och inte kommer tillbaka.

Piloten tittar på mig med sorg i
blicken.
Jag tittar frågande tillbaka.

Jag somnar.

Jag vaknar med ett ryck.
Alla skriker.
Vi åker snabbt neråt.
Mamma gråter.
Men jag är lugn.
Jag kommer att träffa pappa,
i himlen.
Huvudet träffar något vasst.
Det sprutar blod.

Plötsligt blir det tyst.
Och jag lindas in i ett varmt
täcke.
Jag ser någon vänta på mig.
Jag tror att det är pappa.
Jag springer fram.
Men upptäcker att de är piloten.
Han gråter.
och ber om förlåtelse.
Han tar tag mig,
som om han aldrig skulle
släppa.
Jag förstår att,
han är min pappa.
Att min pappa överlevde.
Och blev en pilot.
För att tillslut,
på sin dotters födelsedag,
skulle han,
mörda henne och hans fru.
Varför?
Frågar jag.
Därför.
Svarar han.
Och lämnar mig i mitt mörker.




Fri vers (Fri form) av Merenwen Meneldur
Läst 147 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2013-03-12 20:19



Bookmark and Share


    Andreas Wollarz
Gripande! Du lyckas på ett märkligt vis kombinera dikt och novell. En kombination av ord som jag fullständigt slukar.
2013-11-12
  > Nästa text
< Föregående

Merenwen Meneldur
Merenwen Meneldur