på flykt undan mina egna
skuggor
hastar jag genom tiden
vänder mig om vid var korsväg
ser speglarna blänka

där är månen, klar
och man ser svansen
av den fruktade meteoren

aldrig har jag fruktat
rymdens mysterier
de bygger mina tankar
likt fondväggars tegelstenar
murade i mönster

må sen jorden bäva
inget jordskalv skall
rubba den solida väggen

jag klättrar och klättrar
med mig har jag klotet
jag bär det, att rulla likt
duvetvem
har visat sig vara lönlöst

så jag bär det i min famn
eller är det kanske tvärtom?

i gatlyktans sken syns
nattliga demoner irra

men jag - har nyckeln nu
i min hand!