Hela rummet luktar av något
Äckligt, sterilt
Sätter mig försiktigt ner i soffan
Blå, som resten av inredningen
Hur mycket jag än försöker
Ta det hela med ro
Det funkar aldrig
För jag sitter i samma hårda soffa
Som veckan innan
Blåser bort dammen från samma plastblommor
Känner hur ångesten kryper innanför bröstet
Hör hur de viskar bakom dörren, igen
Om mig
"Vissa människor kan ingen hjälpa"
Det var nog inte menat för mina öron

"Jaha, du förstår väl vad det här innebär"?
Nej, va snäll och förklara för mig
"Vi litade på dig, ser du"
Hör hur de suckar, som om de faktiskt var besvikna
Eller var det en lättnadens suck?
Skiter i, bara jag kommer härifrån
Bort från allt, bara få vara
Ensam

"Då får du väl gå nu, Klara, lycka till."