Solen står lågt på himlen, när just straxt över de stora granarna som omger vårt hus.
Mina knän skrubbas mot det sommarbrända gräset, sticker små hål och färgar jordbruna skavränder när jag kastar mig ner, rullar ett par varv och får torra strån i munnen men som jag skrattar. Lyckan är fullkomlig.
Och jag skiter verkligen i skrubbade knän,
för jag var först fram, vann!

Äppelkartet som vi på lek eller blodigt allvar kastat framför oss och sedan tävlat om att hinna fram till först, det ligger i min lilla knutna smutsiga näve. Triumferande ler jag och  dina brungula ögon är så svarta. Lillasyster och storebror heter leken och den är på blodigt allvar. Speciellt nu.
Jag vinner sällan för jag är en liten sparv, snabb men spinkig och klen. Du är ett år äldre, åtta år, huvudet längre och jag flyger som ett rö för vinden när du tar tag om min midja och svänger iväg mig. Jag brukar landa en bit bort från äpplet. Men nyss var jag snabbast. 
Vi reser oss och jag tittar för en stund ut över trädgården, letar och funderar åt vilket håll jag ska kasta kartet, siktar
och så är leken igång igen.