Och så väcks jag med ett ryck ur min dagdröm. Jag och min påhittade pojkvän har precis haft en dramatisk kris för att jag har kräkts och svimmat och jag behöver hjälp. Men det har jag ju såklart inte, inte på riktigt. Man har inte en ätstörning förrän man har ett BMI på 15 och håller på att dö. Och när det har gått så långt är man så pass knäpp att man måste tvångsomhändertas och då blir man inspärrad i en blek cell och man blir bortglömd. I min dagdröm får jag hjälp. Jag får en psykolog som pratar med mig, som säger att jag duger som jag är och ger mig övningar att göra på egen hand för att bli bättre. Men i verkligheten har jag ingen pojkvän som ger mig stöd (bara ett ex som jag trakasserar med mina galna utbrott och han tar all skit som jag slänger på honom, tills han hittar en ny flickvän, då kommer han glömma bort mig), jag får ingen psykolog som hjälper mig och när jag mår dåligt går jag in på toaletten och kräks.

När jag kräks mår jag bättre. Klumpen i bröstet, som jag fick höra bara var påhittad, får en fysisk form och landar med ett plask i toaletten. Jag känner mig lättare och drar ett djupt andetag. Skölj med vatten. Noga. Borsta tänderna. Lugnt. För det är borstningen som är värst, det som gör att tänderna slits. Till slut kan tänderna lossna har jag hört, men jag har inte vågat googla för egentligen har jag ju inte en ätstörning. Det är omöjligt. Jag väger fortfarande för mycket för att ha en ätstörning.