Det skälver. Det smala, bleka som är hennes axlar liksom darrar för varje andetag.

Det hettar. Det ljusröda, rodnande som är hennes kinder blir varmare och varmare ju längre bort hon tar sig.

Det smäller. Lite för hårda sulor i en lite för hög frekvens tvingar ovilligt vårdamm ur den erfarna vägen.

Runt omkring henne, i en samexistens hon glömmer att notera, fäller skogen ut sina armar och för henne framåt, och stigen möter de hårda sulorna för att dämpa skadliga stötar.

Som det var en gång tackade hon dem, träden, skogen och stigen, med ett leende på läpparna eller en stunds andaktsfull stillhet; men i en tillvaro där allt är irreparabelt finns inte plats för tacksamhet, inte plats för samexistens, och allra minst finns där tid att sakta ner.