Jag är en mjuk liten bat

som bor i en susande Silverpil

bland silvriga grenar hänger jag

upp o ned varje natt

o genom hjärtat går en

skälvande il

Jag är förälskad i en mumie

som bor i ett  främmande land

Varje morgon hon lindar in sig

i band efter band efter band

Hon är rädd för att kyssas av solen

o för männikornas  ömkande blick

hon som en gång var så strålande

vacker

så elegant o klädsam o chic

Men sjukdom har ruinerat

hennes kropp

o ögonen är fulla av sorg

Så nu ligger hon stilla

i sin mörka sarkofag

i sin  skyddande värnande

borg

Men Själen lyser i mörkret

o brinner av fantasi o kraft

hon skriver för att kompensera

den skönhet

hennes tempel en gång haft

Varje natt blir hon en blomma

med skönhet o doft o grace

då flyger hon till Silverpilen

o älskar med emfas

Då dansar hon runt med baten

i en sjungande gungade vals

o han lägger sina fladdermusvingar

med ömhet runt hennes hals

Ibland är hon en glad liten myra

med vackra tänder o mun

o ögon i regnbågens färger

som bildar Själens brunn

Hon värnar om det lilla

o svaga

o är alla djurens vän

hon vill göra Livet till en Saga

med ett lyckligt slut

för varenda en

Så nu är hon min videknoppla

som gungar i sälgens snår

o söker sig mot ljuset

fastän vintern varit tung o svår

Hon sitter där längst upp i toppen

så liten o blek o svag

o kämpar med andens kraft

mot bruset

för att göra vårens natt

till dag