Jag tittar ut.
I timmar och timmar.
Och min vän är en fluga som sitter på rutan.
Som säkert söker efter nånting som rimmar.

Lär sig gör man nog varje dag.
Lite ny information fyller i luckorna.
Tog jag en för stor tugga
eller bet jag av min starka tand,
och när jag tillslut föll ner i hålet,
gav du mig en hand?

För jag ser bara diamanter på fönstret.
Hör bara när vinden hamrar.
Här är tystnaden starkare än apokalypsen,
och på mitt fönster jag klamrar.