Sommaren föds ur regn när det sista hoppet överger en, då man väntar på sitt ”nästa liv”
Jorden är bränd och ruinerna har utplånats och jag skär fram min kvällsvard med kniv
Jag kan inte gömma sanningen från solen så länge till, ljuset kommer starkare dag för dag
Och jag hade kunnat acceptera det för ett par år sen, då men inte nu, jag är kanske svag

Min hunger är som en rovfågelunge som tar sig igenom äggets skal
Och jag sliter med näbbar och klor och längtar efter sommar lummiga dal
Och jag vet, jag känner det så tydligt, tydligare än jag någonsin gjort förr
Det är dags att resa sig upp och gå till mötes det som snart knackar på min dörr

Jag måste våga urskilja doften av kvinna ur alla vårens dofter från blommor och grönska
Jag kanske måste börja bygga, resa upp för det kanske inte finns så mycket mer att önska
Och jag känner på verktygen och min spruckna röst söker toner ur forna minnen
Jag försöker ta sorgen för att berika jorden och kanske bringa liv och lusta i mina sinnen

Känslan är en hunger som liknar en rovfågelsungen kamp då den tar sig genom äggets skal
Alla viljor inom mig går att likna vid nybadad kvinnohud, varje vilja är varm, fuktig och hal
Jag kan se dem som drömmar inom räckhåll, så som jag ser dig, men jag kan inte fånga in
Men jag har kvar mina ord som präglar mina drömmars karaktär, den där drömmen är min

Det fullbordade känns redan som det förflutna och jag är redan på väg hit och dit
På väg till nästa dröm, en del lever genom drömmar andra genom hårt slit
På väg till en framtid, på väg tillbaka dit därifrån som jag kom för tre livstider sen
Jag finns kvar, det vill jag tro, juni har grönt ljus, gröna skuggor och jag söker dig min vän

Mitt uppvaknande är som en rovfågelsunges kamp med att ta sig genom äggets skal
Det var en önskelista, sen en framtid i punktform, nu är det mantran som bara mal och mal
Jag är inte fri från de ord som jag tagit i min mun så många gånger de senaste åren
Jag längtar sanningar bortom de svar som envisas med att med tiden läker såren

Kanske är det så enkelt, det som en gång var så otänkbart ändå är det det enda som lockar
Det är sommaren som föds med fågelkvitter och ändå står hösten redan där och skrockar
Och det gör mig brusande glad, kontrasten i känslan gör att jag inte kan lägga band på mig
Nyfikenheten, vad kommer de kommande fem månaderna för med sig?