Nej

egentligen vet jag att hela världens bekymmer inte vilar på mina skuldror 

räcker så gott med det som är

och tyngden känns katastrofal

Ibland undrar jag hur länge jag ska orka? Finns så klart inga svar men ihopbitna käkar och tårar i skymundan 

och frustrationen som spelar på nerverna talar sitt tydliga språk

ibland går det upp för mig, att jag bara ser livet som en enda jävla transportsträcka och att slutet ger ro och så kan man ju inte känna, slänga bort åren då livsglädjen ska gjuta strålglans i mörka ögon men vad fan.. Vi är nog inte alla ämnade att dansa runt med lyckorusiga steg

vissa av oss går på taggbestänkta stigar,  bär sår som inte syns, bär bekymmer vi inte borde, känner en ofantligt stor och tom ensamhet och en värk i mage och själ som ingen, ingen rår på. 

Nej, egentligen orkar jag inte mer och ändå gör jag just det. Jag orkar lite till.