vad vi nu vill kalla er
ni som har skrubbade knogar
och trasiga skor
sotade kläder
och är utan ägo

ni som bor i mina kvarter
och smyger in i vår port om kvällarna
för att sova på ett hårt betonggolv och kissa ner vårt grovssopsrum

jag ser huvuden bakom tunnelbanan
ni har ett partaj som mötesplats
har lärt er av resten av befolkningen
att det finns inget att be om längre

för nu har ni hamnat utanför
ni skriker med en ölflaska i handen
och med armarna viftandes snabbt
"om du överhuvudtaget närmar dig en gång till ska du få det"

repeterandes slår en instikt till i min hjärna
att ge bort allt jag har så jag kan blunda ännu hårdare

det eviga raseriet
slår som kyrkklockor i min skalle
hjärnan slår ut och slår med
och står inte ut mer!!!!!

på repetition
kallar överlevnadsteknikerna
och på repetition
slår raserier in
efter förpissningen med alkohol

ser videos från främmande länder
om extrema droger
och extremt missbruk
och hjärnan går inför övertalningstolken
och talar sansat och lugnt
men om och om igen:
"va sverige är bra, vilken tur jag har, va sverige är bra, vilken tur ja har"

och det förstörda livet som ständigt lockat
tappat kontroll
sluppit bry sig
låtit naturen bestämma
(staden staten o makten då?)

språket ni talar på
härstammar inte från den här staden
eller ett längesedan södermalm

och jag kan förstå hur man distansierar sig från denna sanning och hellre tar grövre preparat
står och trycker mot ett träd

droger suger droger suger
och ni får den här platsen varsågod
ta allt ni förmår er att kunna äga för ett tag
för utan hem eller trygghet eller någon form av livlighet
missplacerad överallt
trygg endast
här
den tanken är viktigare att förstå
än alla jävla väskor i hela världen!!!!!!!!!!!!!!