Kalibalik är vad jag känner.
Mina lemmar svettas kalla.
Jag trodde jag hade vänner men
jag hade fel om dem alla.

Alla människor döljer något
bakom deras skynken de byggt.
Men jag kan inte dölja nåt alls.
När elden bränner allt tryggt.

Fast i spindels kladdiga väv
där lamporna ger mig huvudont.
Jag hörde just en röst..
Men mitt rum är helt tomt.

Min känsla för människor
har tynat bort i en tår.
Bakom allt som är vackert
dunkar ett öppet sår.