jag väntar mig ingenting annat än dina oskrivna tankar
när mina fingrar stryker tangenterna
i hopp om att få fram det enda du behöver veta

tvivlet ruskar på sig

(behöver du verkligen veta
när jag vet
att du ingenting kan säga
än ?)

att vi rör oss mellan sidorna
på en fuktskadad bok
hoppas på någon slags lösning
utan att göra någonting

om det fanns en möjlighet att förmedla
utan att pressa
utan att
skrämma dig

om rädslan för att förlora
inte vore så närvarande, om
allt vore annorlunda

(vore vi ingenting)

vore vi främlingar

ändå önskar jag
ändå förbannar jag
ändå
finner jag ingen mer luft att skrika ut

när insikten stockar sig i halsen
när jag inte kan
förmedla


det viktigaste.