Det sägs att det är vår, men knopparna vägrar att brista ut
Men de kommer att få ge vika för vintern är redan slut
Och ändå är det som om det saknas det där modet som funnits där förr
Det är som om det inte vill infinna sig, kliva in utan nöjer sig med att glänta på en dörr

Jag har vant mig vid mörker och faller av beundran för den morgon som precis grytt
Det känns som om jag dog för fjärde gången för att sedan födas på nytt
Världen pockar på min uppmärksamhet, något lockar, något jag svarar, jag hör
Det finns så många liv, så många sätt att leva och ändå är det så många som bara dör

Och det skiner en sol där uppe i det blå
Men vind och kyla vägrar att lämna mig, det är som mellan oss två
Helt plötsligt är man bara nöjd med att tiden bara går
Det är som om tiden är på ens sida, och det är en märklig vår

Och det är som om jag krupit, kravlat mig fram och nu ska jag åter stå på mina ben
Det känns som om jag burit ett fång rosor, jag som trodde att allt bestod av sten
Världen pockar min uppmärksamhet, världen tar sig in, jag lyssnar, jag hör
Världen skriker efter mig, livet är en dam som bjuder upp tilldans, hon följer och jag för

Man har tagit och börjat blomma ut inomhus där man går naken
Och du vet inte vilken tid du lever i, du sover inte men du är inte heller vaken
Men det är som om något äntligen vill startas upp, som om viljan finns där
Och ändå är det inte riktigt dags, ännu är inte den tiden här

Jag hade vant mig vid kyla, solens strålars värme är omöjliga att motstå där jag är
Och det känns som om livet sökt mig, och jag vill göra mig synlig, visa att jag är här
Världen pockar på min uppmärksamhet livet kallar, jag lyssnar, jag hör
Solen stiger, livet kommer allt närmare, och jag lockas åter igen så som jag alltid gör

Allting hänger bara i luften, och det blir kvar hängandes i det blå
Och du hade en plan som du glömt, en plan man ska följa ändå
Kanske är det så att man alltid tar ett steg i rätt riktning oavsett vilket håll man går åt
Om livet är vinden kan tilliten vara det följsamma stråt