omnia
allt vänder sig mot slutet
dit ögonen riktas

inte jag, omnia

utan hundar är vi ingenting

som det alltid varit nu och i evighet
i dubbelhet värker tomhet

människans vän saknas henne då
hundarna flytt till säkrare jordar

utan hundar

är vi bara kylan
som vi lever i
inget är hem

hemma är inget

omnia

skyndar mot en ¨
tänkt nollpunkt

där hjärnspöken hugger tag

letar efter referenspunkter
men finner inget att hålla fast vid

inte längre hundarna

ingen talar längre till oss
är jag utan mina följeslagare
tar tankespöken kommandot

utan hundar, ingenting