Talljoxet står i vägen för mina utsikter att bli något här i världen. Jag vill kunna se in i mina grannars vardagsrum och sovrum för att kunna bli chockerad över vad som försiggår där. Några sådana saker är jag säker på inte sker i mina rum. De där träden retar helt enkelt gallfeber på mig. Inte ens med kikare kan jag se vad mina grannar lägger för ett slags livspussel. Jag ser minst två deckarserier per kväll, där folk mördar varandra till höger och vänster, dessutom försöker jag hinna med att se minst fyra nyhetsprogram för att få de senaste saftiga detaljerna om krig, mord och misshandel. Ja och så hur vädret blir förstås. Men skulle jag få se en skymt av min granne i all sin överkropps, underkropps eller den nakna själen. Ja, då är det jag som ringer polisen och anmäler övergreppet på min känsliga själ. Om jag bara finge möjlighet att se vad spännande som försiggår innanför min grannes gardiner, ja då skulle jag bli en kändis. Som den som var först med nyheten och tidningarna skulle stå i kö för att få intervjua mig om skandalen. Man vet aldrig vad grannar man inte känner har för sig i sin egen lilla vrå av verkligheten. De skulle kunna vara spioner, ficktjuvar, lönnmördare (sådana där som mördar lönnar, eller mördar i lönn, dom.) eller pyromaner på lediga stunder. Fast det som jag gruvar mig över är att de säkert badar eller duschar nakna. Det vet man ju hur ohälsosamt det är. De borde åtminstone ha byxorna på sig. Tänk ve och fasa om deras stackars barn skulle få syn på dem utan kläder. De skulle behöva skyddas från en grym och otäck verklighet. Man får hoppas att de sitter framför datorerna och spelar något sådant där hälsosamt spel som handlar om krig och lemlästning. Det är vad jag kallar normalitet. På dem bara, ge de jävlarna vad de tål.