Ibland måste också tankarna lägga sig för att sova, för att låta vardagen ta över och leda de små tingen framåt. Insidan av utsikten, är trots allt inte ovackrare än den vanliga trycksvärtan. Den som klibbar kring stenarna vi släpar upp och upp. Svårigheten är att skrapa av den. Inte för ovetandet men för att för en stund kunna andas i den tjocka svartmassan. Rader av försvunna, rader av blod, rader av ondska, rader av det oförståeliga. Och all tystnad som forsar, likt en flod vid flod. Kanske är det därför  den tjocka humlans surr fångar. Och solen på foten och doften av körsbärsblom. Som en liten tröst till Sisyfos och oss andra människor.