Och han är så sanslöst vacker: vacker som min bror i röd zoot suit, hästsvans och hatt när han dansade till swing på nån gammal biograf vid vattnet; vacker som en nördig pojke i smårutig skjorta och runda glasögon som med sprittande entusiasm berättade om sina framtidsplaner, väl medveten om att de bara var fåfänga. Så vacker är han -- och lika svårgripbar som rösten i tågets högtalare, dränkt av vagnens, rälsens och friktionens ljud; störd av brus och bortfallna datapaket; och från början svår att uppfatta på grund av inkompatibla dialekter -- lika fjärran som min vän på oförutsägbara arbetstider i en håla i Västerbotten eller det flyktiga fönster av tid i min ungdom då jag kunde valt eller av omständigheter tvingats att bli en människa som begriper såna här situationer, en som gör, blir och får istället för att generat titta bort när ett par så grå, pliriga skinande och skärande ögon tittar så oförställt rakt på mig. Han ler lika översvallande som det gula vattnet som vällde över skvalpkvarnen i Videbäcken fast -- får man tänka sig -- om den vore i skala 1000:1, lika skrämmande som när hoberna första gången gömmer sig för ringvålnaden i Sagan om ringen, lika skarpt som rakbladen under Molly Millions' fingernaglar i Neuromancer och lika övertydligt som hennes oxblodsfärgade skinnkläder. Han lägger händerna på mina överarmar och står närmare, lite närmare än det är brukligt att stå och titta i någon annans ögon, sträcker sig uppåt för jag är huvudet längre och i någon överförd betydelse kanske jag faller; i någon bildlig del av mitt sinne hör jag någon symbolisk del av mig slå i marken i botten av ett hisschakt; det kunde ha brusat för mina öron, tänker jag mig, men istället är det alldeles tyst som ett dansgolv där strömmen har gått men där allting är motsägelsefullt upplyst av någon bländande stark nödbelysning som i en kritisk situation ska leda gästerna ut ur källaren djup på säkra gångar. Men alla står stilla, paralyserade av skenet från pupillerna som annars brukar vara ögonens mörka djupa brunnar, nu en sorts överjordisk ljuskälla med en hornhinnas lins vars brännpunkt tycks inslipad att sätta fyr på vem som helst han väljer att rikta blicken mot. För ett ögonblick, bokstavligen, är jag utvald och hoppfull och ingenting i hela världen kan vara mer avgjort: den mest fruktansvärt logiska följden av min alldeles alldagliga personliga historia. Sedan vänder han bort blicken och stunden är över.