jag minns… havet
och jag minns en sång vi sjöng tillsammans
det var den sista gången
det var den sista sången
och det är och förblir det allra sista jag minns

det stänkte friska salta toner om din vattenpipa
delfiner slog legatobågar mellan våra huvuden
och vi saknade…
ingenting

vi var så perfekt musikaliskt samstämda
vi var så perfekta tillsammans
vi kunde stå i timmar i ösregn
och låta det trumma virvlarna ur håret på oss
låta trumhinnorna vibrera
och volymen från himlen ösa ner
utan att blöta ner gnistorna
som dansade och flög
mellan våra lekfullt spelande personlighetsdrag
och vänskapsband
vi var så perfekta för varandra

var…
är

ibland är jag nedstämd
som en gitarr inför mollbryggan
där piggvaren tröttnat
och tonfisken spelar på bottensträngarna
och slammar igen gitarrhalsen med känslor
från cirkulationslösa årstider

ibland saknar jag tiden
då luftklockan tickade in takten
för vår sista vers tillsammans

nu kan jag knappt ens andas
utan att slå an förkrossande postludium
utan att tappa bort mig i valsen
som dansar bort konceptet oss
i världshavens strömmar
och drar stråkarna i vår tvåsamhet
en plågsamt trålande trånande evighet
ifrån att någonsin kunna upprepa sig

som lägger en svindlande atlantisk brant vid mina fötter
varje gång jag matar minnet av våra guldfiskar
vilka hann växa till undersköna solar
innan de drunknade i tidvattnet
vi var så vackra tillsammans

vi…
du

du har lärt mig att havets bästa frukt inte växer på träd
att man kan se en människas djup
genom fiskfjäll och genom läderhård hud
– så lär mig mer, kära du

lär mig att bottna i dina ögons outgrundliga tjärn

lär mig att simma i tretakt
genom ditt hjärtas högra förmak
och skapa en arytmi som skickar vågor av välbehag
genom dina blodkärl

lär mig att spela på bröllopsklockorna
som ringde in vår obefintliga landgång vid kärlekens strand
så att vi kan finna varandra på nytt
och samstämma våra akilleshälsenor
så att du aldrig, aldrig, aldrig någonsin
springer – simmar – rinner ifrån mig igen

lär mig att förstå hur ett hav kan brinna inom mig

lär mig att förstå symfonin för tystnaden
som kvarstod när din tsunami dragit förbi

lär mig att leva utan vatten och utan din musik

lär mig att leva utan att vara perfekt
utan att vara vacker
- och utan att vara tillsammans med dig