– Välkomna till spinneriet!

Vår följeslagare, Anders, svepte med hela armen i en generös gest som pekade ut över hela området under oss och bort mot havet. Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken, för Anders blinkade menande åt mig, som om han bad mig att ge mig till tåls en liten stund.

Det hela började ett par veckor tidigare. När de flesta av oss redan hade valt plats för vårens studiebesök, så berättade läraren att det dykt upp några platser på en ny sak: ”Spinneriet”. När jag såg att två tjejer i klassen skrev upp sig, så anmälde jag mig också. Vi skulle ta med oss våra cyklar och samlas på skolans parkering klockan nio på torsdagsmorgonen.

När jag kom till parkeringen en kvart i nio, var Anders redan där. Han hade en rostig damcykel av det gamla svenska märket Fram. Jag gissade att cykeln var minst dubbelt så gammal som Anders själv, och han såg ut att vara sisådär 25 år gammal. Flickorna, Anna och Lena, kom tillsammans längs cykelvägen nerifrån Granviken, någon minut över nio.

Så gav vi oss iväg, med Anders i täten. Vi hade bara kört ett par hundra meter, när han tog han vänster och körde in på grusvägen som leder upp mot Bålberget. På den vägen fortsatte vi någon halvtimma, ända upp till bergets platå, där vi nu alltså stod och såg ut över vår by och dess närmaste omgivningar. Mitten av maj kan bjuda på kalla dagar, men dagens väder var perfekt för vår utflykt. Det fläktade en aning, och på den blå himlen drev några molntussar omkring.

Efter någon minut kunde Anna inte vänta längre, så det blev hon som ställde den förlösande frågan vi alla hade:

– Anders, Hur menar du med Spinneriet?

– Ett spinneri är ju där man gör trådar. Men jag arbetar inte med trådar av bomull eller så, utan med livstrådar. Där nere i byn spinner människorna fram sina livstrådar, dag för dag. Sedan väver de samman sina trådar med varandra, till en vacker väv. När vi står så här, lite vid sidan av, så ser vi det lite tydligare. Men även här är vi en del av samma väv. Vad tror ni, varför åkte vi just hit, av alla platser? Vad säger du, Erik. Anders tittade åt mitt håll.

– Jag vet inte, svarade jag. Kanske för den goda utsiktens skull?

– Det gills inte. Jag har redan förklarat utsikten, flinade Anders. Bättre kan ni! Vad heter berget, förresten?

– Bålberget, svarade Lena snabbt. Det är ju här uppe vi brukar ha majbrasorna.

– Det stämmer. Men tyvärr har bergets namn en hemskare bakgrund.

– Menar du att man faktiskt har bränt häxor på bål här? Insköt jag.

– Jo, så är det, svarade Anders. 1657-talet fick Eva Persdotter sätta livet till under hemska former just på denna plats. Så jag tänkte att vi skulle tillbringa dagen med att ställa lite tillrätta. Men ni gör bara det ni själva känner är rätt. Själv har jag lånat den här cykeln av en av Eva Persdotters ättlingar för att snygga till den inför sommaren åt henne.

– Hur kan vi ”ställa lite tillrätta”, frågade Anna förbryllat.

– Som ni förstår, så är just denna platå en ”laddad” plats, där motsättningarna manifesterades som allra tydligast. Å ena sidan Eva Persdotter, som var läskunnig och visste mycket om naturläkemedel. Å andra sidan en skrämd folkmassa, uppjagad av kyrkan och statens män. Det var nog många i byn som, en åt gången, hade hälsat på henne och fått hjälp mot diverse krämpor och åkommor. Men efter att hon dömts för trolldom så var det ingen som vågade stå upp till hennes försvar. Jag är säker på att Eva Persdotter aldrig hyste något agg mot människorna, men vi kan hjälpa till genom att ”be om förlåtelse” å hela byns vägnar. Ni kan ju försöka röja lite på platsen, samla ihop det skräp som finns här.

- Jo, och sen kan ni faktiskt göra en sak till, om det känns bra. Ni skulle kunna läsa ”Ho'oponopono”. Det är en ramsa, bön eller ett mantra, som härstammar från Hawaii. Man kan läsa den högt, eller tyst för sig själv, riktat till någon person, platsen, situationen, jaget, livet eller hela världen. Den går så här:

”Jag beklagar; Var snäll och förlåt mig; Jag tackar dig; Jag älskar dig.”

Ur sin ryggsäck plockade Anders fram fyra plastsäckar. Han gav oss en var. Den sista säcken bredde han ut på market och ställde damcykeln upp- och ned på den. Sedan fiskade han upp lite smärgelduk, en bit trassel, en minimal oljeflaska och diverse verktyg.

När jag tittade lite noggrannare omkring mig, så såg jag att Anders hade haft rätt i det där med att samla skräp. Det fanns fullt av hopknycklade läsk- och ölburkar. Tomma chipspåsar och andra saker som inte hörde hemma ute i naturen. Platsen måste vara en mäkta populär rastplats. Även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att slänga skräp ute i skogen, så skämdes jag en del för mina medmänniskor, som tydligen tillät sig sådant.

Efter en dryg halvtimme hade vi rensat upp själva platån och området på andra sidan vägen. Vi beundrade gemensamt utsikten, medan vi åt varsitt äpple. Annas mamma hade varit förutseende och skickat med henne en hel påse. När jag kastade iväg resterna av mitt äpple, så insåg jag att andra kan ha kastat ut mindre lämpliga saker från samma avsats. Vi tog med oss ett par säckar och trasslade oss in i den sluttande skogen precis nedanför bergsknallen. Mycket riktigt. Här fanns det långt mer skräp än vi hade sett där uppe. Vi gjorde ett par oväntade fynd. Lena hittade ett par leksaksbilar av plast, och Anna hittade ett förvridet och rostigt cykelhjul.

Klockan halv ett var vi klara. Vi ställde oss i solskenet uppe på platån, höll varandras händer och läste ramsan högt några gånger. Det kändes som om någon hört oss. En plötslig vindpust tog tag i min seglarmössa, så att den flög iväg ett par meter. När jag skulle plocka upp mössan från marken, så satt det tre gula fjärilar på den. Jag väntade ett tag, men de stannade lugnt kvar på mössan. De satt kvar på mössan ända tills jag hade satt på mig den igen. Då flög de upp och kretsade några varv kring alla oss tre, innan de virvlade iväg till andra sidan vägen.

Och då var också Anders klar. Damcykeln var nu helt befriad från sin rost, och lyste vackert himmelsblå. Försiktigt vände han ut- och in på säcken som utgjort arbetsyta, så att rost och trassel hamnade inuti säcken.

– Tack så mycket. Här blev ju jättefint, sa Anders. Säckarna kan ni ställa här. Min vän har lovat att plocka upp dem i eftermiddag. Ni kan åka hem när ni vill. Nu skall jag ta och lämna tillbaka cykeln.

Så satte han sig på cykeln och trampade iväg, rakt upp i himlen. När han kommit några hundra meter bort, vända han sig om och vinkade. Och vilket lugnt och värdigt leende han hade, nästan övernaturligt.

- Wow! Sa jag. Vem hade kunnat tro att Anders var en riktig ängel?

Efter detta brukade jag stanna vid Eva Persdotter’s platå när jag hade vägarna förbi, bara för att kolla om något skräp behövde samlas ihop, och stå och fundera över vad vi egentligen var med om den där torsdagen. Men jag hittade aldrig något. Inte ens en cigarettfimp. Jag, Anna och Lena måste genom våra böner på något sätt ha skyddat platsen för lång tid framöver, kanske för alltid.

-------------------------------
Bilden är från byn Delchevo i sydvästra Bulgarien. Berättelsen är dock placerad i någon oidentifierad svensk utmark.