det fanns ju inga klockor som tick-tackade
bara torra välskurade golv och blad efter blad

av gift och silande syra

tankarna  irrar mot det rosa pappret
en skits en storslagenhet ett tomt innehåll

krasar

inombords

jag vill sträcka ut efter något
vika det så varligt
men fingrarna skakar så förbannat
som sorg fallande

jag begär inte det förstådda
hur ville det vara möjligt

att förklara den levande döden
den som gick vid människors sida

rakt skuren ur sin egen smärta
bunden och ändå aldrig närvarande
som en flyktighet osedd
som en människa tom