Jag ser hur du går runt och lever i din bubbla
och du tror inte jag förstår
någonting eller låtsas att jag inte bryr mig.
Om du bara visste, om du bara visste
vad jag skulle avstå från för din
skull, men det om du hade tillåtit mig.


Jag är rädd, du är rädd, vi är rädda för det
förflutna som en dag kan bli verklighet igen.
Jag kan älska dig som ingen annan kan,
liksom jag vill gråta som glädjas med dig.


Jag kan se, jag kan känna, jag kan lukta,
jag kan höra, kan använda alla mina
sinnen men jag behöver
endast ett för att se rakt igenom dig
och det är just det sinnet som inte finns
för så många, en gåva jag föddes med.


Men vi måste stanna upp för en sekund,
låta våra själar få vila.
Vi har haft tuffa år bakom oss men vi skall inte låta
det försvaga våran vilja av att hitta hem.


Låta oss inse att framtiden finns framför oss,
längst ut på horisonten existerar den,
där skall vi älska på ett passionerat
sätt att vi börjar skaka igen.
Men älskling, tiden är inte inne ännu bara.


Bakom krönet finns jag, precis som den Beatrice
du träffade för första gången,
jag vågar inte riktigt komma fram ännu.
Väljer att stå kvar, så mig och låta mig få gro en stund


.. för våran tid är ännu inte inne.